Hej, har inte orkat blogga på sistone. Jag använde bloggen för att skriva ut hur jag kände, under en väldigt svår period i mitt liv.
Jag blev kallad ful, attentionwhore och massa endast för jag var populär på nätet bland annat.
Blev kallad för 12-åring för jag såg yngre ut. Men det var av folk som inte har något bättre för sig än att peka ut fel och som inte heller känner mig, då tycker jag inte att dessa personer har rätt att säga hur jag beter mig när de helt ärligt inte har någon aning.
Jag vill vara en förebild, kanske inte för er.. Men för min lille bror speciellt. Jag har alltid varit som en extra mamma för honom och därför har jag behövt mogna så mycket snabbare än de flesta andra.
Jag ångrar verkligen ingenting av det som jag har gjort, Undrar hur jag tänker om 10 år, när jag får egna barn. Jag vill inte vara någon som ger upp, utan när det blir jobbigt så löser man det och kan man inte fixa problemet själv, så ber man om hjälp.
Min mamma gick bort för ett par år sen, har skrivit det i bloggen innan. Detta drabbade verkligen hela familjen. Vi kunde inte bo kvar i USA och var tvungna att flytta till släkten i Sverige där vi bodde i 6 månader innan vi hade råd med ett ställe att bo.
jag förlorade någon som stod mig närma, min mamma. Men jag förlorade även alla mina vänner. och det kändes om hela världen gick under för mig.
Jag började på en skola i Stockholm och kunde knappt svenska. Men jag fick nya vänner där och folk började gilla mig, men det är alltid folk som vill förstöra för en.. och det var då mobbningen började. Folk kommenterade mitt utseende, min klädstil och även mitt uttal.
Det fick mig att bara må sämre. Jag var inte van vid sån mobbning, hade aldrig blivit utsatt för det innan när jag bodde i USA.
Det allra minsta ord, eller händelse kan få en person att må dåligt. Du vet inte vad hon/han har gått igenom innan och bara att kommentera en liten sak kan göra att den personen inte vill gå till skolan längre och det kan skapa såna stora komplex. Jag log inte på 1 år för folk sa jag hade en stor mun.
Hur tuffa vi än ser ut på utsidan, så har vi känslor som kan bli sårade.
Vi är människor, inga robotar !
